Välkommen hem till Lo.

Den här bloggen har varit ett experiment med avsikt att diskutera och reflektera kring destruktivitet, spelregler och gränser i nära relationer. Bloggen är författad som ett projektarbete av fyra LiU studenter från programmet Kultur Samhälle Mediegestaltning. Bloggens innehåll bottnar i två undersökningsarbeten i samma tema som bland annat innefattar två gruppintervjuer och två vanliga intervjuer som inspirerat texterna. Lo är en fiktiv karaktär som vi hoppas har fått dig att reflektera  kring gränsdragningar på ett nytt och spännande sätt.

Har bloggen berört dig eller väckt funderingar kring dina egna relationer? Då hoppas vi att du vill komma och hälsa på hemma hos Lo. Den 10:de januari öppnar vår utställning “Gränser”-allt det där vi inte behöver prata om” i KSM:labbet på Norrköpings stadsmuseum.

 

Hur fungerar egentligen relationer? Inom vilka ramar rör sig dina relationer? Är de samma inom alla relationer?
Kan en vän vara otrogen? Hur mycket får en bråka?

Hemma hos Lo finns det rum att undersöka och reflektera.

 

Vi ses snart!

Snittar och bubbel

Snart slår klockan tolv. Jag sitter själv vid köksbordet och undrar hur vi hamnade här. Börjar inse att det nya året blir ett år utan både dig och Sand.

Vi skulle fira in det nya året ihop, du och jag. Några öl hemma hos Sand och en kyss vid tolvslaget, det var tanken. Jag gjorde allt för dig, förlät er båda trots allt som hänt.

Det började bra med snittar och bubbel hemma hos oss innan vi tog oss vidare till festen. ”Snittar och bubbel, det är verkligen en fin tradition” konstaterade du och tog en klunk till innan du klädde på dig festkläderna. Det sved i mina ögon. För vems blick hade du klätt dig? För Sand, för mig, eller för någon annan?

Du försökte först skratta bort mina kommentarer, men när jag förklarade precis hur allvarligt det hela var förvandlades ditt leende till ett oroligt väck i pannan. När du förklarade att du skulle ha klätt dig för din egen skull och inte för Sand fick jag nog.

Den fina kvällen förvandlades till ett bråk för en stund, sen sansade vi oss igen. Satte oss ned och pratade. Det kändes bra, du lyssnade och ville att det skulle kännas tryggt för oss båda ikväll.

Jag ville att du skulle undvika att vara fysisk med Sand, bara för ikväll. Det var i alla fall så det började.
Snart eskalerade det till att du inte fick sitta nära någon annan, krama någon annan, ha för intima samtal med någon annan, klä dig för någon annan eller titta på någon annan.

Du fick nog. För första gången exploderade du. Dina känslor sprutade och allt som bubblat under ytan kom fram. Du sa att jag gått för långt, att jag var manipulativ och kontrollerande. Att du fått nog.

Du bad mig försvinna, för alltid den här gången. När jag vägrade tog du din jacka och försökte gå. I panik låste jag ytterdörren med darrande händer. Du fick inte lämna mig nu, aldrig. Det fanns rädsla i dina ögon när du såg på mig.

Med gråten i halsen berättade du att jag gick för långt. Att jag skrämde dig. Att det här var slutet för oss. Sen låste du upp dörren, tog en väska och lämnade mig i vår hall, min hall.

Gott nytt år utan dig. Utan oss.

 

 

 

Nystart

Vi träffades idag. Tog en fika tillsammans. Vi pratade ut om allt. Fick våra innersta tankar uttalade utan avbrott. Utan höjda röster. Jag tror du förstår mig nu. Och jag förstår dig. Vi ska testa igen och u kommer flytta hem. Skönt. Innan vi skiljdes åt höll du om mig länge. Kändes som en evighet och jag njöt varenda millisekund. Imorgon flyttar du hem till mig igen. Till oss.

Nyår ska vi fira tillsammans precis som förr. Laga god mat, dricka gott och titta på fyrverkerierna vid tolvslaget. Kvällen är planerad redan sedan oktober. Den perfekta kvällen.

Du kommer tycka att jag är den vackraste som finns.
Du kommer aldrig lämna mig igen.

Julafton

”God jul! Hoppas dagen blir fin och ta hand om dig.”
Sms från Dig. Jag blev så glad. Lättad. Kanske blir en god jul trots allt.

Dan före doppardan

Imorgon är det julafton. Allas favorithögtid är här, och jag är ensam utan dig.
Utan Sand. Egentligen skulle jag varit uppkrupen i din trygga famn med dina fina föräldrar. Jag kan inte sluta gråta. Är det av vrede eller sorg? Kanske besvikelse? Hur kan ni behandla mig såhär? Förstår ni inte hur dåligt jag mår, hur mycket ni sårar mig?

Jag pratade med Sand tidigare. Försökte få honom att prata med dig. Ingen framgång. Sand står på din sida. Jag står helt ensam. Helvete.

Vem?

Jag vet inte vem jag hatar mest. Om jag kan hata någon. Ni betyder båda så mycket. Ni hör inte ens av er. Ni försöker inte säga att det inte har hänt. Ni skäms inte ens. Jag älskar er och ni älskar mig så VARFÖR gör ni såhär? Har jag gjort något? har jag ställt för höga krav? Har jag förått er på något sätt jag inte ens själv förstår?

Men det här är ändå inte rätt! Att ljuga för mig att förråda mig!

Jag saknar dig din jävla idiot

Jag är så ensam utan dig. Lägenheten känns tom. Jag vill bara att du är här och fyller tomrummet. jag vill hålla om dig och bli omhållen. Men du bar sviker mig. Du är ett jävla monster. Du vet hur ont det gör i mig då du förråder mig och kastar undan mig.

Jag älskar dig. Kom Tillbaks.

Men du måste be om ursäkt först. för allt du gjort. För hur du betett dig.

Fan vad dum i huvudet du är

Du är en sån jävla lögnare! Jag hade förlåtit dig, insett att det kankse var jag som vara parnoid och sen drar du till Sand. Du kunde åkt vartsomhelst men till Sand. om du brydde dig om mig hade du aldrig åkt dit. Du ger mig dåligt samvete så har du stått och ljugit mig rätt i ansiktet! Du är ju helt samvetslös. Fy fan för dig.

Fan.

Jag ringde och ringde och ringde. Jag skickade flera meddelanden.
“Var är du?” “Svara.” “Kom hem.”

Mellan de misslyckade försöken till svar försökte jag tänka klart.
Är det jag som har gjort fel? Jag försöker ju verkligen allt för att rädda detta.

Rädda oss.

Jag ville inte ge upp försöken att få tag på dig. Inte ge upp att lösa våra problem. Inte ge upp oss.
Jag vill inte ge upp. Inte när det gäller någonting.

Du svarar. Tjugoandra samtalet. Femtiotvå minuter efter det första.
“Jag är hos Sand.”
Orden etsade sig in i min hjärna. I mina vener och artärer. I varenda skelettdel på min kropp.

Jag tappade mobilen. Jag tappade allt.
Jag skakade av vrede. Jag skakade av sorg.

Av alla tänkbara alternativ var det det sista jag ville höra.

Jag vill aldrig någonsin se dig mer igen. Varken dig eller Sand.

Lämnad

Skrik och gråt, ångest.
Du ligger i sängen nu, tyst.
Du är fortfarande här, det känns bra.
Nu kan vi prata.
Vi försöker, försöker reda ut kluster av känslor.
Men vi kan inte det, för du är inte ärlig.

Du och Sand finns bara i mitt huvud, det är vad du säger.
Du förminskar mina känslor, min intelligens och du tror inte att jag förstår vad som försiggår.
Men jag vet, du vet, Sand vet.
Jag vill inte längre dela mina nakna känslor med någon av er.

Ilskan över att jag inte längre känner tillit.
Tilliten som brukade linda sin trygghet runt mig som en varm filt.
Den finns inte längre, det är ditt fel.
Jag känner mig naken, sårbar.

Plötsligt handlar allt om dig.
Att jag är den onda igen, den som svek.
Men sveket är ditt.

Det är som att du ger upp när du säger att du tänker gå.
Du lämnar mig här med mitt känslokluster.
Har du lämnat mig för sista gången?

Du har stannat kvar, försöker prata och reda ut. Du sticker till slut ändå.